I denna grotta har jag skrivit min journalistuppsats dag och natt de senaste två veckorna (ja, bilden är redigerad, jättesnyggt jag vet, men symboliken är omfattande, allt annat runt mig har varit i mörker). I onsdags kl 12.00 skulle den vara inlämnad. Klockan 14 körde jag från Höör med ett utkast i en påse, gled in på den enda lediga parkeringsplatsen bakom sociologen, sprang in till tryckeriet och skrämde vettet ur den stackars killen som jobbade där, som ändå fixade att trycka den på 20 minuter. Jag blev så glad att han fick en present i yran. Abstractet (som jag skrivit på morgonen, efter att ha varit vaken 24 h i sträck) hamnade fel, en bilaga kom inte med, innehållsförteckningen blev vajsing (hann inte dubbelkolla att allt såg OK ut innan jag körde) och den "slutliga diskussionen" som författats i ett töcken två timmar tidigare vågar jag inte ens titta på. Ibland är jag verkligen extra glad över att jag är en sån där noggran och ordentlig person som lägger krutet och största delen av min tid på att skriva välformulerade fotnoter och tillägg, ofta med små, små faktauppgifter som har tagit sjukt lång tid att hitta (en enda siffra i inledningen krävde att jag läste två statliga utredningar). Jepp. Analysen får vänta till sist, challe. Jättebra. Men nu är det gjort. Efter att ha varit vaken i 40 h i sträck sov jag tolv, och sen bar det iväg till Lillsjödal utanför Höör med några i klassen.
"Alla ska med!". Självutlösaren gör sitt på en stubbe.
Jag och Taner, eller enterTa(i)ner. (mest jag)
Erik höjer glaset. Senare på kvällen förvandlades han till "Naughty Eric" och visade både bringan och kalingarna. Tänk vad lite sprit kan göra med ungdomarna.
Tobias, aka Tobbekay, also kvällstidningsreporter. Hans "partyskiva" gick varm i cd-spelaren (som Andreas hittat på sin korridor, den minsta jag sett, ungefär lika stor som ett äpple, fast i plast). Han sa att han tror på mig. Att jag kommer att göra stjärnkarriär. Men på kvällen stensågade han mig när jag försökte berätta roliga historier. Nu känner jag mig låg.
Samtidigt tycker jag att mina pressfotografiska anlag börjar synas allt mer. Här fångar jag Martins kapsyl in action.
Niclas fotar Ove och Taner. Jaha, då var man klar med universitetsvärlden då. Sju år och nu är det tack och adjö på riktigt. "Det var det hele", som man siger på dansk. Avslutar med en dikt som lillsyster Ulrika har skrivit:Dikt
Det finns många snåriga stigar att vandra,
det finns många stora vägar att gå,
det finns höga berg att bestiga
och därmed toppar att nå.
Är mitt hjärta färdigskapat,
är min själ fri?
Kan jag själv välja vem jag vill vara
och vem jag vill bli?
Vilken stig ska jag då välja,
åt vilket håll ska jag gå?
Vilket berg vill jag finna,
vilken topp vill jag nå?
1 comment:
Angående att Tobias sågade dig så hårt. Du ska nog inte berätta stygga historier Charlotte. Det är den objektiva bedömningen efter att ha talat med de som överlevde berättelsen om Promiskuös-J.
Låt Naughty Eric vara stygg och fortsätt vara dig själv. Det är mer än tillräckligt :)
Jag skickar här också ett tack till redaktör Sörenson som kläckte mitt nya alias. Varför jag skriver ned den hälsningen här har jag ingen aning om så pressa mig inte i fråga om det.
Tack för att du inte publicerade någon av bilderna där jag liknade ett misslyckat genetiskt experiment i bloggen.
Det var faktiskt de flesta... nåväl, hoppas vi träffas någongång efter examen också, även om din karriär som stjärnreporter kommer att göra det svårt att få tid ;)
Post a Comment