Midsummer in Ydre

I södra Östergötland, på Ydregården i Ydre, närmare bestämt, firades det midsommar för hela slanten.
Det såg framförallt min kompis Carolina till. Hon älskar dans kring midsommarstången och sprudlade av glädje till "små grodorna", "skära, skära havre" och "raketen". För att nämna några. Jag hoppade i en halvtimme. Har fortfarande träningsvärk.
Pappa ser till att snapsglasen är fyllda. Vi sjöng Ingmar Bergmans snapsvisa: "Tystnad! Tagning!" och åt i säkert tre timmar. I mitten lillasysters pojkvän, som med sitt "multikultiursprung" lärde östgöten både det ena och det andra. Framförallt engelska, spanska och danska. :-)
Östgöten tar ett kvällsdopp i Östra Lägern. "Åh så kallt! Det värker i låren!"
De blivande föräldrarna är söta tillsammans. (Foto: Carolina Byrmo)
Jag äter mest choklad.
På midsommardagen fick vi alla guidad tur genom de östgötska skogarna och stannade till på många vackra utsiktsplatser. Här är jag och Carolina, som jag lärde känna på Corren förra sommaren. En av de duktigaste fotograferna och bästa människorna jag någonsin träffat. (håll utkik efter hennes bilder i Aftonbladet i sommar!) (Foto: Carlos Gatica...)

Utsikt från X2000

Det jag vet om om min framtid sträcker sig till den 19 augusti, vad som sedan följer är frågetecken. På väg till Linköping och nio veckors sommarjobb var himlen klarblå och fylld av gigantiska och mycket vackra cumulus humilis.

Blå, Blå Vindar Och Vatten

Challe åkte på utflykt i det skånska landskapet och hittade drivved på en strand.

En strandflugas utsikt.

Vallmo längs vägrenen. Bello.
"Kom hem till mig, jag bor i ensligheten".

Examensfest!

I fredags blev jag fil. mag. Jo, jo! (Måste iofs ansöka om examensbevis, men ändå...). Först lunch med lärarna på universitetet, sedan party party med klassen. Mina bilder från dagen finns här:

Album 1: http://www.facebook.com/album.php?aid=25491&l=b6d36&id=730995502

Album 2: http://www.facebook.com/album.php?aid=25502&l=f9a7b&id=730995502

Blues

En gammal bild ur mitt fotoalbum. Jag och min barndomsvän Maria träffade The Crooners när vi jobbade i Visby sommaren 2003. Låg och vilade hemma i sängen mellan arbetspassen på campingen när vi plötsligt väcktes av en blandning av bas, munspel, gitarr och dunkande plåt på högsta volym ("Hand-clapping, foot stomping rock 'n' roll that bring together elements of blues, swing, country and folk music") . Stod snart som två fjån i folksamlingen med breda leenden över hela ansiktet (killarna var sjukt söta :-). Maria köpte skivan i ett nafs. Med svettiga händer tog jag mod till mig och frågade om de ville komma in på gården på fika (läs: varmt mineralvatten, det var vad som fanns hemma). Det ville de. Och vi flög på små moln hela veckan. Sedan dess har de rest runt i USA och Europa och spelat på pubar, gator och torg. (Klicka här eller här för att lyssna på deras musik.)

Fick idag ett gruppmail från bandet, som meddelade att Nyles Fitzgerald (bandets grundare, längst till höger i bilden, med instrumentet "washtub bass") nyligen omkommmit i en trafikolycka i New York. Blev påkörd av ett tåg och dog på sjukhuset. Född 1980.

Personalfest samma sommar. Vår jobbarkompis Ulrika (mitten) var deprimerad, men det visste ingen om. På hösten tog hon livet av sig.

Tänkte skriva något roligt idag, men så blev det sorgligt igen. I hjärtat känns det lite som när man tittar ut över en vindstilla skymning över Östra Lägern i Östergötland. Med ljud från lommen och fiskar som plumsar in the distance. Och lite rosa himmel i ena kanten.

Jag är verkligen så sjukt tacksam över att jag lever. Så sjukt glad för att jag finns till. Blir verkligen ledsen över att människor försvinner, vill försvinna, ur bilden.

Nästa gång jag skriver nåt ska det vara roligt. Jag lovar.

Melankoli-challe

Osäkerhet

Av olika anledningar har jag idag tänkt mycket på en krönika som Ingemar Unge, en fantastisk och helt galen människa som jag fick förmånen att lära känna under min praktik på Tidningen Vi, skrivit om självförtroende (i marsnumret):

"Nu sitter jag och funderar på att avskaffa begreppet självförtroende, som särskilt unga flickor anses lida brist på. Orsaken till detta förslag är att jag inte tror att det finns något självförtroende. Hos någon. /.../
   Allt som är gott och fint och bra har fötts ur osäkerhet, tvivel, kamp, ångest, vånda, inre diskussion, ständiga omprövningar - ur tvärsäkerhet och gott 'självförtroende' kommer ingenting annat än inbilskhet, dumhet, dryghet och felsyn.
   Självförtroendet skapar ingenting.
   Känner du dig osäker och värdelös och tvivlar du på din förmåga och är allt hopplöst och svårt och framtiden svart?
   Bra - då gäller det att inte bygga upp något självförtroende utan att skaka fram lite vilja, lust och jävlar anamma och envishet i trots mot all osäkerhet.
   Osäkerheten ska inte bort, den är myllan för det som ska växa fram."

Han är en vis man.

Tårtor och Taxi

Var på Annas och Saras födelsedagsfest igår där det serverades sex eller sju olika tårtor. Helt gudomliga. Maräng, choklad, cheesecake, blåbär.... minns inte alla, även om jag åt av samtliga. Har aldrig ätit så mycket tårta förr. Sen bar det av till en annan fest där jag fick ännu mer mat och väldigt starka drinkar.

Efter lite shakande på Hipp skulle jag åka hem till Höör. Var helt säker på att jag skulle hinna med sista pågatåget. Men tabellen i mitt huvud stämde inte med verkligheten. Tåget var long gone. Åkte till Lund för att sova över hos syrran. Stod utanför hennes lgh och famlade med nycklarna. Men de passade inte. Hade tagit med mig fel par. Kikade in genom brevlådan, för att åtminstone känna mig lite hemma mitt i natten. Det luktade hennes lägenhet.

Gick till Burger King och anlöt mig till kidsen som kommit från nationerna. Hade (som vanligt) glömt mina glasögon hemma, så jag satt och kisande medan jag iakttog deras suddiga ansikten. Insåg att valet stod mellan en parkbänk i tre och en halv timme eller en taxi hem för 709 kronor.

Bestämde mig för en bänk på perrongen. Väl där ångrade jag mig.
Fick en bil för 600 spänn förutsatt att det var utan kvitto. Vilken deal. I 40 minuter satt jag och lyssnade på killens livshistoria. Han hade varit tillsammans med en tjej som var alldeles för svensk. Efter tre månader ihop blev hon svartsjuk för att han mailade med andra tjejer på Internet. "Du har säkert haft sex med dem" sa hon i ett års tid efter upptäckten. Fy fan vilken brud, så jävla svartsjuk, du vet. Nu ska jag starta eget, men du vet det kostar minst hundratusen. Jag har sagt till de andra att de ska sköta det snyggt, bara jag får mina förtiotusen. Man måste hålla staten borta du vet. Ger de sig på dig har du inte en chans. Men jag vill bli ekonom. I januari kanske jag ska börja läsa ekonomi i Lund du vet. I Bosnien har vi en historia om en kille som går på en pub och dricker öl men så sover han på en parkbänk och blir våldtagen av en man men vaknar inte, och nästa gång händer samma sak. Så den tredje gången på puben ber han om vodka istället för öl. "Jag får så jävla ont i röven av den där ölen."

I glädjen över att ha fått mala oavbrutet under hela taxiresan skrev han ner sitt mobilnummer på ett visitkort och gav mig.

Kom hem och grät en skvätt på fyllan och kände mig fattig.
Nu är det bättre.

Uppsats och fest

I denna grotta har jag skrivit min journalistuppsats dag och natt de senaste två veckorna (ja, bilden är redigerad, jättesnyggt jag vet, men symboliken är omfattande, allt annat runt mig har varit i mörker). I onsdags kl 12.00 skulle den vara inlämnad. Klockan 14 körde jag från Höör med ett utkast i en påse, gled in på den enda lediga parkeringsplatsen bakom sociologen, sprang in till tryckeriet och skrämde vettet ur den stackars killen som jobbade där, som ändå fixade att trycka den på 20 minuter. Jag blev så glad att han fick en present i yran. Abstractet (som jag skrivit på morgonen, efter att ha varit vaken 24 h i sträck) hamnade fel, en bilaga kom inte med, innehållsförteckningen blev vajsing (hann inte dubbelkolla att allt såg OK ut innan jag körde) och den "slutliga diskussionen" som författats i ett töcken två timmar tidigare vågar jag inte ens titta på. Ibland är jag verkligen extra glad över att jag är en sån där noggran och ordentlig person som lägger krutet och största delen av min tid på att skriva välformulerade fotnoter och tillägg, ofta med små, små faktauppgifter som har tagit sjukt lång tid att hitta (en enda siffra i inledningen krävde att jag läste två statliga utredningar). Jepp. Analysen får vänta till sist, challe. Jättebra. Men nu är det gjort. Efter att ha varit vaken i 40 h i sträck sov jag tolv, och sen bar det iväg till Lillsjödal utanför Höör med några i klassen.
"Alla ska med!". Självutlösaren gör sitt på en stubbe.
Jag och Taner, eller enterTa(i)ner. (mest jag)
Erik höjer glaset. Senare på kvällen förvandlades han till "Naughty Eric" och visade både bringan och kalingarna. Tänk vad lite sprit kan göra med ungdomarna.
Tobias, aka Tobbekay, also kvällstidningsreporter. Hans "partyskiva" gick varm i cd-spelaren (som Andreas hittat på sin korridor, den minsta jag sett, ungefär lika stor som ett äpple, fast i plast). Han sa att han tror på mig. Att jag kommer att göra stjärnkarriär. Men på kvällen stensågade han mig när jag försökte berätta roliga historier. Nu känner jag mig låg.
Samtidigt tycker jag att mina pressfotografiska anlag börjar synas allt mer. Här fångar jag Martins kapsyl in action.
Niclas fotar Ove och Taner. Jaha, då var man klar med universitetsvärlden då. Sju år och nu är det tack och adjö på riktigt. "Det var det hele", som man siger på dansk. Avslutar med en dikt som lillsyster Ulrika har skrivit:

Dikt
Det finns många snåriga stigar att vandra,
det finns många stora vägar att gå,
det finns höga berg att bestiga
och därmed toppar att nå.

Är mitt hjärta färdigskapat,
är min själ fri?
Kan jag själv välja vem jag vill vara
och vem jag vill bli?

Vilken stig ska jag då välja,
åt vilket håll ska jag gå?
Vilket berg vill jag finna,
vilken topp vill jag nå?

- Ulrika Pehrson

Event of the week (weak?)

Ikväll gick jag på toa på Pågatåget.
Och tryckte in larmknappen.

Personalen kom farande och undrade om jag var OK. Innan dess hade en överförfriskad yngling redan försökt bryta upp dörren och stod utanför och tjoade "Behöver du hjääälp?" medan jag (som i vanlig ordning varken hör eller ser något förrän det är för sent) i panik drog upp brallorna och upptäckte att det var en stor springa i dörren.

Det var så roligt att jag fortfarande skrattar åt det.

När "ynglingen" gick av i Eslöv tryckte han sig utifrån mot fönsterrutan och kysste mig.
Jepp, där satt veckans hångel.

Pågatågen är verkligen som ett kinderägg.

Stureplan nästa

Japp, då var man fångad på bild, på Piccaboo - "Ditt community med flest mingelbilder i Sverige varje vecka!". Så nu har jag signat upp mig för att få mingelbilder från Stockholm, Göteborg och Malmö och nyhetsbrev om heta events varje vecka. Om jag värvar fem medlemmar kommer jag gratis till "nivå 2", där det bland annat ingår "ett utökat sortiment av smileys" samt möjlighet att besöka andras profiler utan att de ser att jag varit där. Kolla för övrigt in denna sjukt roliga filmen på Youtube - "I huvudet på en brat", om "svenskveckan i Troppan". Hur kul som helst. (klicka).

Se sig själv

Får alltid feta rysningar när jag åker förbi Eslöv - och är väldans glad att jag sitter innanför glasrutan. Det är som om man fortfarande stod där på perrongen, 16 år, på väg hem från Bergaskolan. Eller inne i stationshuset, vid fönstret, utanför toaletterna som alltid luktade piss, där jag ristade in mitt namn i en av marmorskivorna. Begagnade BMWs som surrade runt stationen på helgerna. Tjocka halskedjor i silver. Insydda 28 tums jeans och platåskor. Ugh.

Anna fixar med håret efter en kaffe på Herkules i Lund. Jag testade kameran för att få tips av fotografen och tog så många bilder att jag tror hon höll på att smälla av. "Den här bilden ser ut som jag", sa hon. "Vet inte riktigt varför, men den är liksom bara jag."

Gott att va himma igen!

Så harrlet att komma himm till den skånska våren! Rapsfälten blommar för fullt
... och bokskogarna lyser i ljusgrönt. Magiskt att köra under dessa tak av trädkronor. Påminner alltid om när jag var liten och "tältade" i trädgården. Samma ljud, samma ljus, samma lukt. (oui, I could be crazy)
Var en sväng i Västra Hamnen idag med syskon och päron. Fullt med folk i solbrillor....
... och hus med markiserna nerdragna.
Lillasysters hundar Chico (spanar efter brudar... eller killar, det spelar ingen roll) och Chilli på hundrastplatsen.
Lillasyster Ingrid, som väntar en liten pojke i sommar...
...lillasyster Ulrika...
... och jag och Chilli (fotograf: Ulrika). Det blev en del bilder... måste ju ta igen alla jag inte tog när jag låg däckad och drack Resorb i rum 310 i Phnom Penh! Tjingeling så länge

Blinkande tempel i resväskan

Jag och min mage är snart på väg till flygplatsen (där "departure tax" (!) på 25 USD väntar i luckan). Måste bara snabbt sätta mig vid datorn för att lägga ut en bild på repan (ett par av receptionisterna i alla fall, de höll på att byta skift när jag kom med kameran) och skriva att det blev ett rätt bra slut ändå, trots matförgiftning. Fick ett jättefint brev av en av tjejerna i receptionen i morse, där hon skrev att jag var very "nice" och som "a sister". Och så fick jag en present. Det berömda templet Angkor Wat (som jag inte hunnit se) - med blinkande lampor i olika färger(!). Så nu tar jag med mig templet himm. Alla i receptionen har varit helt underbara hela tiden jag bott här. Well, off to airport. Ska be om ett "aisle seat" den här gången...
ugh.

Magsjuk...

Blir inget mer fran Kambodja... har legat dackad i fyra dar nu. (Antagligen inget smart drag att ata den dar salladen..!)

På jakt efter leenden

Jag och Geidre, praktikant på Ecpat (och bor på samma hotell som jag) åt en dyr sallad och avnjöt varsin coconut smoothie på ett fint café ikväll. 11 USD för oss båda, vilket är en halv "minimilön" här. Receptionisterna på mitt hotell tjänar ungefär 70 USD i månaden. En polis 30. (En av anledningarna bakom den utbredda korruptionen). De högst betalda i regeringen sägs tjäna runt 500 USD. Fattigdomen är enorm. Ingen vanlig kambodjan skulle ha råd att köpa det gröna "sticky fried rice" för 45 cent som jag köpte igår.

Jag skriver om barnsexturism men är bara en observatör. Som på ett zoo. Vad vet jag om verkligheten? Drog med mig min nyfunna vän till "the riverfront" i mörkret ikväll. Där ska det finnas fullt med gatubarn som säljer sig. "Alla barn som säljer böcker eller andra saker säljer också sex". Såg en massa barn sitta längs med vattnet i klungor. Många åt sniglar med små skedar. Köpte två (kopierade) böcker om Röda Khmererna av två 12-åringar. ("We go to school in the morning, we work all night long, very hard work, you are very beautiful with blue eye" - samtidigt som en av pojkarna passade på att byta ut en av böckerna i min väska mot en billigare, jag kände ingenting.) Ser knappt några västerlänningar här, men så är det också low season. Vi såg totalt tre andra vita människor vid riverfronten. En ensam vit kille i 25-års åldern som satt med säkert sju gatubarn, skrattade och skojade och klämde på en tjejs ben. En rödhårig vit man som satt med en ung kambodjanska (de sa inte ett ljud till varandra, hon såg hur uttråkad ut som helst). En storväxt vit man i 50-års åldern som gick och höll en späd kvinna i handen medan hennes lille son sprang bredvid. Vad vet jag? Kanske helt oskyldigt. Men vilken turist går där när mörkret fallit? Vad ska man göra där? Köpa sniglar och glo på tandlösa gummor och hemlösa barn som ber om pengar?

Vi åkte vidare, till en ökänd sexgata. Men antingen åkte vi fel eller så är verksamheten dold. Imorgon fortsätter jag leta. Tänker inte åka himm utan att med egna ögon ha sett åtminstone delar av den verklighet som jag hittills bara har på papper.
(Inga foton, det är att be om trubbel att gå runt med en kamera).

Flied lies

Ris (eller flied lies) till frukost, lunch och middag. Idag upptäckte jag att det även finns som snack - "sweet sticky rice" i en hulkenliknande grön färg. Smakade kokos.

Imorse körde min tuktuk-chaufför rakt igenom bensinstationer (jag höll på att dö av skratt) och rakt emot körriktningen på de stora boulevarderna (det är inte vanligt, men det händer att en moped kommer susandes emot alla andra) till Ministry of Interior. Men vakterna bara skakade på huvudet och sa att vi skulle köra vidare. Nästa stopp blev Ministry of Agriculture and Fisheries. Jag vägrade gå av trots att min chaufför propsade. Vidare mot en police unit, där ingen kände till den jag skulle träffa. Tillbaka till Ministry of Interior. Redan sen, till ett möte jag inte ville missa (sjukt svårt att få intervju). Alla skakade på huvudet. Igen. I växeln hade de ingen med det namnet. Plötsligt kom en person och sa att han visste var det var - och pekade på en dörr med ett gigantiskt hänglås. Det var absolut det kontoret jag letade efter. Jojomänsan. Jag log så brett jag kunde, sa "no, no" och bad dem ringa min kontaktperson som bokat intervjun. Men inrikesministeriet höll på att faxa och då fungerade inte telefonlinjen. Tillslut kom beskedet: åk tillbaka till police unit. Jag och tuktuken fick poliseskort dit så att vi inte skulle köra fel.

Jo men visst, min intervjuperson hade funnits där hela tiden! Ingen hade vetat det när jag var där första gången! Nu satt han i möte, men han hälsade, genom en stängd dörr, att jag kunde sitta ner och vänta. Jag andades ut och min chaufför drog vidare. Fem minuter senare kom chefen och sa att det hela var ett missförstånd. Personen jag ska träffa fanns inte alls där! (Vem i hela fridens namn pratade bakom dörren?). Jag log så brett jag kunde. Igen. (Höll på att trilla sönder inombords, ingen pratade engelska och någonstans satt en viktig person och väntade på mig). Vilket resulterade i att han skjutsade mig tillbaka till Ministry of Interior på sin moppe. 40 minuter sen och med svetten rinnandes nerför mina röda kinder trillade jag in hos ministeriets enda "legal advisor".

Dagens andra intervju hade jag ingen adress till. Kollade deras hemsida där jag hittade den. Men verkligheten såg annorlunda ut. På #30, Str 431/99 fanns nämligen en helt annan organisation, som aldrig hade hört talas om den jag skulle besöka. De var vänliga och ringde Yellow Pages, som hade en annan adress. Men den var också fel. Och alla telefonnumrena hade upphört. En timme senare hade jag kommit rätt. "I have been waiting for you for quite a while". Jo jag tackar. Gatorna i Phnom Penh har inga namn, bara nummer. Ett till typ femhundra. Och de ligger inte i logisk följd. Inte husnumrena heller. Tur att det finns hjälpsamma människor!

Vandring i "NGO land" och lite turistande

Den första bilden visar två fåglar på Wat Phnom (tempel och stadens högsta punkt, 27 m) som jag idag ”befriade” ur sin bur för 1 USD. ”Pray for them” löd instruktionerna. (Jag gjorde mitt bästa…). Det är ungefär så mycket turistande jag hunnit med. På fredag, när alla mina intervjuer är över, hoppas jag kunna utforska staden mer – och med andra ögon än dem jag har just nu, när jag bara vandrar i ”NGO land”. Även om jag mest svettas och går runt med dåligt samvete för alla som står redo att ”serva” mig (för att få lite cash), gillar jag ändå att vara här. Det är lite som i Sydafrika, fattigdom överallt, som liksom utrotar allt det här med märkeshets och smink och yta och ”vad jobbar du med”. Kvar står man med sig själv.

Den andra bilden är utsikten från International Labour Organizations (ILO) kontor, där en av dagens intervjuer ägde rum. Folk bor faktiskt i denna rivningskåk, som i princip helt saknar fasad och stora delar av taket.
Den tredje bilden är poolen på mitt hotell, där UN och NGO staff bor. Fast eftersom det är ”hot season” är det också ”low season”, så jag får nöja mig med några smällfeta holländska pensionärer som sällskap. Vågar faktiskt inte ge mig ut i stan på egen hand med min dyra kamera, så detta är vad jag kan erbjuda… Intervjuade en NGO idag som i samarbete med polisen arbetar med att skugga misstänkta barnsexköpare i stan på kvällarna. Utlänningar tar oftast sikte på gatubarnen medan kambodjanerna själva (som utgör majoriteten av förövarna) hellre besöker ”establishment based instututions” som barer och massagesalonger. Inte alltför sällan är päronen barnens hallickar. Varför? Ingen har något svar. Fattigdom. Såklart. Men det finns ju fattigare ställen i världen där föräldrar inte säljer sina barn. Röda Khmererna (som slaktade över en miljon människor mellan 1975 och 1979) är ett svar jag fått. Kanske förstördes ”parental ties” under skräckväldet.

Kan nämna att jag åt min allra första ”majs- och röda bönor-yoghurt” igår och att kvinnorna här inte tycks raka sig. Inte för att de är håriga, utan för att jag blev utskrattad i supermarket när jag frågade om ”razor” (drog upp byxorna och demonstrerade, men ingen förstod). Till slut kom managern och visade mig rakhyvlar för män. Tjejen i den nya kassan fnissade.

Kram från andra sidan klotet

I baksätet

Anlände till Phnom Penh igår. Flög över plåtskjul och senapsgula, torra jordar innan vi landade i 36 graders värme. Vilken skillnad jämfört med Bangkok! Så oerhört mycket fattigare. Luften genomsyras av köttlukt, vägarna är dammiga och slitna, fyllda av av ”motos” som blåser förbi och tuktuk-chaufförer som står längs vägkanten och ropar åt förbipasserande.

”Gå inte ut ensam på kvällen”, ”håll hårt i väskan när du åker tuktuk” (moped med vagn) är råden jag fått. Men jag måste säga att människor är fantastiskt vänliga. I Bangkok inte ett leende någonstans. Allt är superbilligt. 12 cent (!) för en halvtimme på internetcafé (inklusive ett glas vatten som jag serverades). Ett stort paket färdigskuren ananas 28 cent.

Har idag intervjuat två NGOs. Har åtta intervjuer kvar, bland annat med representanter för inrikesministeriet och turismministeriet. Innan jag åkte fick jag höra av folk som varit här att ”inget funkar som i Sverige”, ”räkna inte med att de är organiserade och att du får intervjuer eller att folk kommer i tid”, ”kolla intervjupersonens bakgrund, ofta har de lite erfarenhet men ger sken av motsatsen”. Men inte ens i Sverige har jag mötts av sådan ordning och reda och välvillighet att hjälpa en student från Sverige. Samtliga personer jag ska träffa är experter på området.

Bilden föreställer ”min” tuktuk-chaufför som jag haft hela dagen. Han arbetar för Ecpat och har skjorta och hjälm med budskapet ”Absolutely Against Child Sex Tourism”. Ikväll ska jag träffa en tjej från Litauen som jobbar som volontär på Ecpat, och som bor på samma hotell som jag.

Ett barn för fem dollar

Skulle ha velat ta en bild på uteliggarna på gatan utanför hotellet, pojken jag såg sova på en refug imorse och den gamle mannen som gick och tog upp rester ur soptunnorna när jag gick hem från Sky Train ikväll. Men någon måtta får det vara på friheterna. (riskerar inte heller kameran på en mork gränd! :-). Bangkok är verkligen en stad av kontraster och jag är glad att jag fick åka hit. Har intervjuat folk idag, bland andra programansvarig på Ecpat International som arbetar med barnsexfrågor. Han var oerhört kunnig och inspirerade mig verkligen. Resor ger perspektiv. True dat. Mellan 500 och 600 barn sägs ”gå åt” i badorten Pattaya – varje kväll – för att tillfredsställa kåta turisters lustar. Det är så att man vill spy. Min stora nackdel när jag nu åker till Phnom Penh är att jag är kvinna. Barnen som säljer sig för några dollar kommer inte att prata med mig, och förövarna kommer inte att snacka vitt och brett om sina eskapader med mig på barstolen bredvid. Det är sjukt så många världar det finns, som man inte har en aning om överhuvudtaget existerar.

Shopping, kärlek och buddhor (i omvänd ordning)

Shopping

Kärlek (Jag ser hemsk ut men jag bjuder på det)

Buddhor

(it's all about the money)

Idag tog jag en guidad tur. Valet stod mellan två turer: tempeltur eller palatstur. Det blev den första eftersom jag är ganska intresserad av religion. Klockan elva blev jag hämtad på el hotel. två timmar senare körde vi fortfarande runt i stan och hämtade upp folk. Sedan följde tre och en halv timme buddhastatyer i olika storlekar och en guide som ingen förstod. Till allt sa han ”this is 74 years old”. Jag fattade noll. Det var det värsta jag varit med om. Vilken turistfälla. Efter att ha sett the Golden Buddha (världens största i massivt guld) och ungefär 200 andra blev vi slussade till någon sorts ”factory outlet” för smaragder. Där var det tänkt att vi skulle köpa blingbling. Fruktansvärt.

Ännu värre var att en 50-årig irakier som var med på turen hade utsett mig till sitt hjärtas dam för dagen. Klängde vid mig som ett plåster, bad mig att ta kort på honom framför varenda en av de jäkla statyerna (helt sinnes! Vad ska han göra med alla bilder?), pussade mig på handen och frågade om jag ville ses ikväll. Jag avböjde vänligt. Lyckades smita mot slutet och tog mig till köpcentret MBK, där jag handlade kopia på Mulberry väska åt lillsyrran åt en glass och strosade runt. Gick i två timmar men hann bara täcka ungefär tio procent av varuhusets yta. Hur stort som helst! Köpte ett par fina Diesel (eller vad det nu är…) jeans för 150 kr. På kvällen träffade jag en kompis till en kompis som arbetar och bor i Bangkok. Han tog mig till en ”sportsclub for members only” där jag fick smaka riktig thailändsk mat och en väldigt intressant inblick i hur det är att leva här. Mycket trevligt! Tack, Magnus!

Och så fick jag veta att hotellet jag bor på troligtvis är ett hotell för ”affärer”, där gifta män checkar in över dagen för att hoppa runt i sänghalmen med sin älskarinna. Sådana hotell finns det visst gott om och jag bor på ett av dem (ett sunkigt sådant). Gött.
Imorgon intervjuer. På onsdag mot Phnom Penh.