Blues

En gammal bild ur mitt fotoalbum. Jag och min barndomsvän Maria träffade The Crooners när vi jobbade i Visby sommaren 2003. Låg och vilade hemma i sängen mellan arbetspassen på campingen när vi plötsligt väcktes av en blandning av bas, munspel, gitarr och dunkande plåt på högsta volym ("Hand-clapping, foot stomping rock 'n' roll that bring together elements of blues, swing, country and folk music") . Stod snart som två fjån i folksamlingen med breda leenden över hela ansiktet (killarna var sjukt söta :-). Maria köpte skivan i ett nafs. Med svettiga händer tog jag mod till mig och frågade om de ville komma in på gården på fika (läs: varmt mineralvatten, det var vad som fanns hemma). Det ville de. Och vi flög på små moln hela veckan. Sedan dess har de rest runt i USA och Europa och spelat på pubar, gator och torg. (Klicka här eller här för att lyssna på deras musik.)

Fick idag ett gruppmail från bandet, som meddelade att Nyles Fitzgerald (bandets grundare, längst till höger i bilden, med instrumentet "washtub bass") nyligen omkommmit i en trafikolycka i New York. Blev påkörd av ett tåg och dog på sjukhuset. Född 1980.

Personalfest samma sommar. Vår jobbarkompis Ulrika (mitten) var deprimerad, men det visste ingen om. På hösten tog hon livet av sig.

Tänkte skriva något roligt idag, men så blev det sorgligt igen. I hjärtat känns det lite som när man tittar ut över en vindstilla skymning över Östra Lägern i Östergötland. Med ljud från lommen och fiskar som plumsar in the distance. Och lite rosa himmel i ena kanten.

Jag är verkligen så sjukt tacksam över att jag lever. Så sjukt glad för att jag finns till. Blir verkligen ledsen över att människor försvinner, vill försvinna, ur bilden.

Nästa gång jag skriver nåt ska det vara roligt. Jag lovar.

Melankoli-challe

Osäkerhet

Av olika anledningar har jag idag tänkt mycket på en krönika som Ingemar Unge, en fantastisk och helt galen människa som jag fick förmånen att lära känna under min praktik på Tidningen Vi, skrivit om självförtroende (i marsnumret):

"Nu sitter jag och funderar på att avskaffa begreppet självförtroende, som särskilt unga flickor anses lida brist på. Orsaken till detta förslag är att jag inte tror att det finns något självförtroende. Hos någon. /.../
   Allt som är gott och fint och bra har fötts ur osäkerhet, tvivel, kamp, ångest, vånda, inre diskussion, ständiga omprövningar - ur tvärsäkerhet och gott 'självförtroende' kommer ingenting annat än inbilskhet, dumhet, dryghet och felsyn.
   Självförtroendet skapar ingenting.
   Känner du dig osäker och värdelös och tvivlar du på din förmåga och är allt hopplöst och svårt och framtiden svart?
   Bra - då gäller det att inte bygga upp något självförtroende utan att skaka fram lite vilja, lust och jävlar anamma och envishet i trots mot all osäkerhet.
   Osäkerheten ska inte bort, den är myllan för det som ska växa fram."

Han är en vis man.

Tårtor och Taxi

Var på Annas och Saras födelsedagsfest igår där det serverades sex eller sju olika tårtor. Helt gudomliga. Maräng, choklad, cheesecake, blåbär.... minns inte alla, även om jag åt av samtliga. Har aldrig ätit så mycket tårta förr. Sen bar det av till en annan fest där jag fick ännu mer mat och väldigt starka drinkar.

Efter lite shakande på Hipp skulle jag åka hem till Höör. Var helt säker på att jag skulle hinna med sista pågatåget. Men tabellen i mitt huvud stämde inte med verkligheten. Tåget var long gone. Åkte till Lund för att sova över hos syrran. Stod utanför hennes lgh och famlade med nycklarna. Men de passade inte. Hade tagit med mig fel par. Kikade in genom brevlådan, för att åtminstone känna mig lite hemma mitt i natten. Det luktade hennes lägenhet.

Gick till Burger King och anlöt mig till kidsen som kommit från nationerna. Hade (som vanligt) glömt mina glasögon hemma, så jag satt och kisande medan jag iakttog deras suddiga ansikten. Insåg att valet stod mellan en parkbänk i tre och en halv timme eller en taxi hem för 709 kronor.

Bestämde mig för en bänk på perrongen. Väl där ångrade jag mig.
Fick en bil för 600 spänn förutsatt att det var utan kvitto. Vilken deal. I 40 minuter satt jag och lyssnade på killens livshistoria. Han hade varit tillsammans med en tjej som var alldeles för svensk. Efter tre månader ihop blev hon svartsjuk för att han mailade med andra tjejer på Internet. "Du har säkert haft sex med dem" sa hon i ett års tid efter upptäckten. Fy fan vilken brud, så jävla svartsjuk, du vet. Nu ska jag starta eget, men du vet det kostar minst hundratusen. Jag har sagt till de andra att de ska sköta det snyggt, bara jag får mina förtiotusen. Man måste hålla staten borta du vet. Ger de sig på dig har du inte en chans. Men jag vill bli ekonom. I januari kanske jag ska börja läsa ekonomi i Lund du vet. I Bosnien har vi en historia om en kille som går på en pub och dricker öl men så sover han på en parkbänk och blir våldtagen av en man men vaknar inte, och nästa gång händer samma sak. Så den tredje gången på puben ber han om vodka istället för öl. "Jag får så jävla ont i röven av den där ölen."

I glädjen över att ha fått mala oavbrutet under hela taxiresan skrev han ner sitt mobilnummer på ett visitkort och gav mig.

Kom hem och grät en skvätt på fyllan och kände mig fattig.
Nu är det bättre.

Uppsats och fest

I denna grotta har jag skrivit min journalistuppsats dag och natt de senaste två veckorna (ja, bilden är redigerad, jättesnyggt jag vet, men symboliken är omfattande, allt annat runt mig har varit i mörker). I onsdags kl 12.00 skulle den vara inlämnad. Klockan 14 körde jag från Höör med ett utkast i en påse, gled in på den enda lediga parkeringsplatsen bakom sociologen, sprang in till tryckeriet och skrämde vettet ur den stackars killen som jobbade där, som ändå fixade att trycka den på 20 minuter. Jag blev så glad att han fick en present i yran. Abstractet (som jag skrivit på morgonen, efter att ha varit vaken 24 h i sträck) hamnade fel, en bilaga kom inte med, innehållsförteckningen blev vajsing (hann inte dubbelkolla att allt såg OK ut innan jag körde) och den "slutliga diskussionen" som författats i ett töcken två timmar tidigare vågar jag inte ens titta på. Ibland är jag verkligen extra glad över att jag är en sån där noggran och ordentlig person som lägger krutet och största delen av min tid på att skriva välformulerade fotnoter och tillägg, ofta med små, små faktauppgifter som har tagit sjukt lång tid att hitta (en enda siffra i inledningen krävde att jag läste två statliga utredningar). Jepp. Analysen får vänta till sist, challe. Jättebra. Men nu är det gjort. Efter att ha varit vaken i 40 h i sträck sov jag tolv, och sen bar det iväg till Lillsjödal utanför Höör med några i klassen.
"Alla ska med!". Självutlösaren gör sitt på en stubbe.
Jag och Taner, eller enterTa(i)ner. (mest jag)
Erik höjer glaset. Senare på kvällen förvandlades han till "Naughty Eric" och visade både bringan och kalingarna. Tänk vad lite sprit kan göra med ungdomarna.
Tobias, aka Tobbekay, also kvällstidningsreporter. Hans "partyskiva" gick varm i cd-spelaren (som Andreas hittat på sin korridor, den minsta jag sett, ungefär lika stor som ett äpple, fast i plast). Han sa att han tror på mig. Att jag kommer att göra stjärnkarriär. Men på kvällen stensågade han mig när jag försökte berätta roliga historier. Nu känner jag mig låg.
Samtidigt tycker jag att mina pressfotografiska anlag börjar synas allt mer. Här fångar jag Martins kapsyl in action.
Niclas fotar Ove och Taner. Jaha, då var man klar med universitetsvärlden då. Sju år och nu är det tack och adjö på riktigt. "Det var det hele", som man siger på dansk. Avslutar med en dikt som lillsyster Ulrika har skrivit:

Dikt
Det finns många snåriga stigar att vandra,
det finns många stora vägar att gå,
det finns höga berg att bestiga
och därmed toppar att nå.

Är mitt hjärta färdigskapat,
är min själ fri?
Kan jag själv välja vem jag vill vara
och vem jag vill bli?

Vilken stig ska jag då välja,
åt vilket håll ska jag gå?
Vilket berg vill jag finna,
vilken topp vill jag nå?

- Ulrika Pehrson

Event of the week (weak?)

Ikväll gick jag på toa på Pågatåget.
Och tryckte in larmknappen.

Personalen kom farande och undrade om jag var OK. Innan dess hade en överförfriskad yngling redan försökt bryta upp dörren och stod utanför och tjoade "Behöver du hjääälp?" medan jag (som i vanlig ordning varken hör eller ser något förrän det är för sent) i panik drog upp brallorna och upptäckte att det var en stor springa i dörren.

Det var så roligt att jag fortfarande skrattar åt det.

När "ynglingen" gick av i Eslöv tryckte han sig utifrån mot fönsterrutan och kysste mig.
Jepp, där satt veckans hångel.

Pågatågen är verkligen som ett kinderägg.

Stureplan nästa

Japp, då var man fångad på bild, på Piccaboo - "Ditt community med flest mingelbilder i Sverige varje vecka!". Så nu har jag signat upp mig för att få mingelbilder från Stockholm, Göteborg och Malmö och nyhetsbrev om heta events varje vecka. Om jag värvar fem medlemmar kommer jag gratis till "nivå 2", där det bland annat ingår "ett utökat sortiment av smileys" samt möjlighet att besöka andras profiler utan att de ser att jag varit där. Kolla för övrigt in denna sjukt roliga filmen på Youtube - "I huvudet på en brat", om "svenskveckan i Troppan". Hur kul som helst. (klicka).

Se sig själv

Får alltid feta rysningar när jag åker förbi Eslöv - och är väldans glad att jag sitter innanför glasrutan. Det är som om man fortfarande stod där på perrongen, 16 år, på väg hem från Bergaskolan. Eller inne i stationshuset, vid fönstret, utanför toaletterna som alltid luktade piss, där jag ristade in mitt namn i en av marmorskivorna. Begagnade BMWs som surrade runt stationen på helgerna. Tjocka halskedjor i silver. Insydda 28 tums jeans och platåskor. Ugh.

Anna fixar med håret efter en kaffe på Herkules i Lund. Jag testade kameran för att få tips av fotografen och tog så många bilder att jag tror hon höll på att smälla av. "Den här bilden ser ut som jag", sa hon. "Vet inte riktigt varför, men den är liksom bara jag."

Gott att va himma igen!

Så harrlet att komma himm till den skånska våren! Rapsfälten blommar för fullt
... och bokskogarna lyser i ljusgrönt. Magiskt att köra under dessa tak av trädkronor. Påminner alltid om när jag var liten och "tältade" i trädgården. Samma ljud, samma ljus, samma lukt. (oui, I could be crazy)
Var en sväng i Västra Hamnen idag med syskon och päron. Fullt med folk i solbrillor....
... och hus med markiserna nerdragna.
Lillasysters hundar Chico (spanar efter brudar... eller killar, det spelar ingen roll) och Chilli på hundrastplatsen.
Lillasyster Ingrid, som väntar en liten pojke i sommar...
...lillasyster Ulrika...
... och jag och Chilli (fotograf: Ulrika). Det blev en del bilder... måste ju ta igen alla jag inte tog när jag låg däckad och drack Resorb i rum 310 i Phnom Penh! Tjingeling så länge

Blinkande tempel i resväskan

Jag och min mage är snart på väg till flygplatsen (där "departure tax" (!) på 25 USD väntar i luckan). Måste bara snabbt sätta mig vid datorn för att lägga ut en bild på repan (ett par av receptionisterna i alla fall, de höll på att byta skift när jag kom med kameran) och skriva att det blev ett rätt bra slut ändå, trots matförgiftning. Fick ett jättefint brev av en av tjejerna i receptionen i morse, där hon skrev att jag var very "nice" och som "a sister". Och så fick jag en present. Det berömda templet Angkor Wat (som jag inte hunnit se) - med blinkande lampor i olika färger(!). Så nu tar jag med mig templet himm. Alla i receptionen har varit helt underbara hela tiden jag bott här. Well, off to airport. Ska be om ett "aisle seat" den här gången...
ugh.