Ny favvolåt

Rihannas "I hate that I love you"
(Yes, jag inser att jag är som ett Bregottpaket... men jag står för det!)

Is

Jag längtar till sommaren. Eller rättare sagt, till nångång i april. När det är kallt men man känner värmen i hörnet och ser i solen att den snart är här.

Lyssnade på Eva Dahlgren på Mejeriet i Lund igår. Vilken fantastisk röst hon har. Bättre än på skiva. Jag tänkte inte så mycket under konserten, utan vaggade mest, som en halt anka fram och tillbaka (och lite orytmiskt, har aldrig rört mig till ballader så länge på en och samma gång, förutom kanske i lågstadiet).

Men när jag tänkte så tänkte jag på svenska gudstjänster. Och hur tråkiga de är. Jag kan förvisso räkna gångerna som jag suttit i bänken på mina fingrar, men varje gång har jag blivit lika besviken.

Tänk om orgeln och stenålderstexterna och wellpappsalmerna kunde bytas ut mot en tiondel av den inspiration som en människa har, som levt sitt liv och vågar öppna sitt hjärta och berätta om all osäkerhet och ånger och de drömmar som funnits där. Och gitarr och lite vackra toner som klingar i blodet. Då skulle jag gå.

Eva Dahlgren berättade att hon nyligen blivit ombedd av Svenska kyrkan att skriva en ny psalm. En trösterik psalm för människor i sorg. Med modern text. Hon ville gärna och kände att hon skulle kunna skriva en sådan visa. Men så kom frågan, när allt var diskuterat och bestämt, "Tror du på Gud?". För det var hon tvungen att göra.

Så hon funderade och grubblade och gick promenad efter promenad och bad Gud om tecken. Inga brinnande buskar eller så, bara ett enda litet, litet tecken, på att hon gjorde rätt.

Men inget hände på flera veckor. Så hon bestämde sig för att hon inte vill försöka tro på Gud längre och tackade nej till att skriva psalmen.

Jag tror att Eva Dahlgren står närmare det vi kallar Gud, än många, många människor inom Svenska kyrkan.

Det var en mäktig konsert. Avslutar med att citera henne:

Friheten är en flyktig vän.
Varje dag står ny att vinna den.
Liksom dig själv, och den du vill vara.

Barnvakt

Skulle gått ut ikväll, men på grund av force majeure ställdes planerna in. Istället föll min lott på att vara barnvakt åt den lille parveln, som inte vill något annat än att vara hos sin "mammmammmaaa". Efter två timmars skrikande sover han nu äntligen. Funderar nästan på att sadla om till barnskötare, tre examina till trots. Behöver ett jobb! Satte i halsen när jag läste Sydsvenskans jobbannons inför sommaren. Deras vikarier ska helst ha tre års erfarenhet i bagaget och redan ha ett jobb i dagsläget, men ändå vilja söka till Sydis, för att man antas vilja "testa något nytt".

Testa nytt i all ära, men under en sommar?! Som sökande förväntas du alltså ta tjänstledigt från ditt andra jobb för att jobba som vikarie på Sydsvenskan under ett par förgängliga sommarveckor. Need I say more om arbetsmarknaden för oss nyutexaminerade journalister?

Jag hade kunnat skriva om annonsen åt dem:

”Är du en av alla dem som trodde att du kunde skriva redan innan journalistutbildningen, men som tog dig igenom flera års studier ändå, för att visa för arbetsgivare svart på vitt att du faktiskt är en vettig person?

Kul för dig. Men vi kollar fortfarande inte på din ansökan.

Nu söker vi dig med ett annat sorts driv bakom pennan. Inför sommaren letar vi efter vi ett antal hungriga reportrar som vill skriva om malmöbarnens sommarlov, testa GB-glassar i värmen, recensera utebion i Folkets park och ringa semestrande kommunpolitiker för att få kommentarer till dödfödda artiklar om niondeklassarnas matvanor och nedskräpning i Hjärup.

Du har antagligen en fast tjänst på SvD, DN eller Dagens Industri, där du arbetat i ett antal år och tjänar bra med pengar. Åren då du harvade som lokal kommun- eller allmänreporter reporter är förbi, men har gett dig ett ovärderligt nätverk. Naturligtvis kan du även fotografera och hoppa in som webbredaktör, videoreporter och redigerare på kort varsel.

Välkommen med din ansökan!"

Suck.

Detta ska, hursomhelst, föreställa ett försök att skriva lite, som andra bloggare gör. Tycker faktiskt det är underhållande att läsa andras personliga inlägg, där de skriver att de bakat sockerkaka, att de snart ska dricka varm choklad, att de gick en sväng på söder och såg ett par sjukt fina mjukisbrallor. Und so weiter. Kan bara av någon anledning inte förmå mig själv att publicera sådant. Tror jag har en inbyggd tråkighets-vanföreställning om mig själv.

Lyssnar nonstop på Justin Timberlakes "Losing my way". Så grym. Och skön att dansa till. Hade jag fått vara en enda artist i hela världen hade jag velat vara Justin. (Skulle för övrigt gärna vilja ha honom här hemma i soffan).

Är det någon som vet varför tanter färgar håret lila så får ni gärna höra av er. Har funderat över detta sedan jag såg den första sockervaddsbullen när jag var tonåring, och hela spörsmålet väcktes åter till liv häromdagen, när jag såg en tanta med en extremt syrenfärgad kalufs här i Höör. Vad kan de möjligen tänka när de ber frisörskan om färgen? Eller är det frisörkåren som har en sorts hemlig pakt där de kommit överens om att få alla gamlingar att se ut som Simpsons-figurer bara för att det är kul? Kan inte erinra mig att jag sett lila tanter i andra länder.

Har ikväll sett melodifestivalen - detta fasansfulla jippo (och Kristian Luuk) - mot min vilja. Ska dock erkänna att Sanna Nielsens "Empty Room" var väldigt vacker. Vet hur det känns att sakna någon så. Rafsade ner texten på en gammal tidning, bara för att ha den. Kunde inte sagt det bättre själv.

Till sist vill jag utfärda en varning. I vårt samhälle finns det många konstiga människor - en del står väsandes i en busskur sent om natta med salivet rinnande nerför hakan, andra går på Lunds gator med en skylt om vem som mördade Olof Palme, en del är ensamma tvättstugepoliser som brinner för att göra livet surt för andra, och ytterligare några finns på nätdejtingsajter i form av kåta ryskor som letar efter svenska män. Men de absolut konstigaste, mest absurda och groteskt verklighetsfrånvända personligheterna återfinns på bostadsbytarsajterna.

Det är helt sant.

Happy Valentine's

Om man är sjuk på alla hjärtans dag stavas den bästa meducinen helt klart hallonsorbet. Min lille systerson Emil sprider kärlek.

Söt familj. Valparna är två veckor och har precis börjat öppna ögonen.

Los Angeles

Kylan och skyfallen över Los Angeles i "sunny California" började när jag och systern anlände - och upphörde när jag åkte hem åtta dagar senare. Bilden föreställer King Kong, sedd inifrån en normalt sett öppen buss - nu med regnskydd - under Universal Studios "World Famous Studio Tour". Det var ungefär så här nära jag kom en filminspelning (allt var stängt när vi var där) och kändisarna som jag läser om i skvallerblaskorna. Under en guidad limousinetur i Hollywood och Beverly Hills fick jag även se Steven Seagals hus (jo, jo!) och Halle Berrys hustak i fjärran. I den lokala mataffären spanade jag in "Richard Fish" från Ally McBeal (han som kittlar Lucy Liu i knävecket) och så såg vi en av killarna i tv-serien "Entourage".

Dr Phil svarade aldrig på mina mail om att få sitta i publiken (hallå, vem tror han att han är?!), men som tur var fick jag en biljett till The Tonight Show med Jay Leno istället. Det var verkligen hur kul som helst. Jag satt på första raden, bredvid en galen brutta från Boston som visade brösten för Jay Leno, sprang upp och dansade på scen innan sändning och var allmänt skrikig. "I looove your glasses! They are sooo cute!" utropade hon när hon fick syn på mig i början av showen. I slutet, när Jay Leno gav henne sin halvätna kanelbulle (han bakade bullar med en av gästerna i programmet) för att få tyst på henne, blev hon fullständigt till sig i trasorna. "Can you believe it?! He gave me his cinnamon roll! I am just such an open person, you know. Like, when I saw you, I commented on your glasses right away. That's just who I am! Want to taste some?".

I declined.

Los Angeles var en härlig stad, som det faktiskt, med lite möda och efter ett par återvändsgränder, går att ta sig runt i även om man inte har bil. Alla vi mötte var jättetrevliga och oerhört hjälpsamma. Det finns en del konstiga människor som vandrar runt på gatorna också förstås, men attityden mot dem är inte som i Sverige. När jag stod och väntade på flygbussen i fredags, satt det en hemlös man vid en papperskorg och fräste och skrek som om han vore besatt. Kommentar från paret som stod bredvid: "He must be having a rough day. God bless him".