Magsjuk...

Blir inget mer fran Kambodja... har legat dackad i fyra dar nu. (Antagligen inget smart drag att ata den dar salladen..!)

På jakt efter leenden

Jag och Geidre, praktikant på Ecpat (och bor på samma hotell som jag) åt en dyr sallad och avnjöt varsin coconut smoothie på ett fint café ikväll. 11 USD för oss båda, vilket är en halv "minimilön" här. Receptionisterna på mitt hotell tjänar ungefär 70 USD i månaden. En polis 30. (En av anledningarna bakom den utbredda korruptionen). De högst betalda i regeringen sägs tjäna runt 500 USD. Fattigdomen är enorm. Ingen vanlig kambodjan skulle ha råd att köpa det gröna "sticky fried rice" för 45 cent som jag köpte igår.

Jag skriver om barnsexturism men är bara en observatör. Som på ett zoo. Vad vet jag om verkligheten? Drog med mig min nyfunna vän till "the riverfront" i mörkret ikväll. Där ska det finnas fullt med gatubarn som säljer sig. "Alla barn som säljer böcker eller andra saker säljer också sex". Såg en massa barn sitta längs med vattnet i klungor. Många åt sniglar med små skedar. Köpte två (kopierade) böcker om Röda Khmererna av två 12-åringar. ("We go to school in the morning, we work all night long, very hard work, you are very beautiful with blue eye" - samtidigt som en av pojkarna passade på att byta ut en av böckerna i min väska mot en billigare, jag kände ingenting.) Ser knappt några västerlänningar här, men så är det också low season. Vi såg totalt tre andra vita människor vid riverfronten. En ensam vit kille i 25-års åldern som satt med säkert sju gatubarn, skrattade och skojade och klämde på en tjejs ben. En rödhårig vit man som satt med en ung kambodjanska (de sa inte ett ljud till varandra, hon såg hur uttråkad ut som helst). En storväxt vit man i 50-års åldern som gick och höll en späd kvinna i handen medan hennes lille son sprang bredvid. Vad vet jag? Kanske helt oskyldigt. Men vilken turist går där när mörkret fallit? Vad ska man göra där? Köpa sniglar och glo på tandlösa gummor och hemlösa barn som ber om pengar?

Vi åkte vidare, till en ökänd sexgata. Men antingen åkte vi fel eller så är verksamheten dold. Imorgon fortsätter jag leta. Tänker inte åka himm utan att med egna ögon ha sett åtminstone delar av den verklighet som jag hittills bara har på papper.
(Inga foton, det är att be om trubbel att gå runt med en kamera).

Flied lies

Ris (eller flied lies) till frukost, lunch och middag. Idag upptäckte jag att det även finns som snack - "sweet sticky rice" i en hulkenliknande grön färg. Smakade kokos.

Imorse körde min tuktuk-chaufför rakt igenom bensinstationer (jag höll på att dö av skratt) och rakt emot körriktningen på de stora boulevarderna (det är inte vanligt, men det händer att en moped kommer susandes emot alla andra) till Ministry of Interior. Men vakterna bara skakade på huvudet och sa att vi skulle köra vidare. Nästa stopp blev Ministry of Agriculture and Fisheries. Jag vägrade gå av trots att min chaufför propsade. Vidare mot en police unit, där ingen kände till den jag skulle träffa. Tillbaka till Ministry of Interior. Redan sen, till ett möte jag inte ville missa (sjukt svårt att få intervju). Alla skakade på huvudet. Igen. I växeln hade de ingen med det namnet. Plötsligt kom en person och sa att han visste var det var - och pekade på en dörr med ett gigantiskt hänglås. Det var absolut det kontoret jag letade efter. Jojomänsan. Jag log så brett jag kunde, sa "no, no" och bad dem ringa min kontaktperson som bokat intervjun. Men inrikesministeriet höll på att faxa och då fungerade inte telefonlinjen. Tillslut kom beskedet: åk tillbaka till police unit. Jag och tuktuken fick poliseskort dit så att vi inte skulle köra fel.

Jo men visst, min intervjuperson hade funnits där hela tiden! Ingen hade vetat det när jag var där första gången! Nu satt han i möte, men han hälsade, genom en stängd dörr, att jag kunde sitta ner och vänta. Jag andades ut och min chaufför drog vidare. Fem minuter senare kom chefen och sa att det hela var ett missförstånd. Personen jag ska träffa fanns inte alls där! (Vem i hela fridens namn pratade bakom dörren?). Jag log så brett jag kunde. Igen. (Höll på att trilla sönder inombords, ingen pratade engelska och någonstans satt en viktig person och väntade på mig). Vilket resulterade i att han skjutsade mig tillbaka till Ministry of Interior på sin moppe. 40 minuter sen och med svetten rinnandes nerför mina röda kinder trillade jag in hos ministeriets enda "legal advisor".

Dagens andra intervju hade jag ingen adress till. Kollade deras hemsida där jag hittade den. Men verkligheten såg annorlunda ut. På #30, Str 431/99 fanns nämligen en helt annan organisation, som aldrig hade hört talas om den jag skulle besöka. De var vänliga och ringde Yellow Pages, som hade en annan adress. Men den var också fel. Och alla telefonnumrena hade upphört. En timme senare hade jag kommit rätt. "I have been waiting for you for quite a while". Jo jag tackar. Gatorna i Phnom Penh har inga namn, bara nummer. Ett till typ femhundra. Och de ligger inte i logisk följd. Inte husnumrena heller. Tur att det finns hjälpsamma människor!

Vandring i "NGO land" och lite turistande

Den första bilden visar två fåglar på Wat Phnom (tempel och stadens högsta punkt, 27 m) som jag idag ”befriade” ur sin bur för 1 USD. ”Pray for them” löd instruktionerna. (Jag gjorde mitt bästa…). Det är ungefär så mycket turistande jag hunnit med. På fredag, när alla mina intervjuer är över, hoppas jag kunna utforska staden mer – och med andra ögon än dem jag har just nu, när jag bara vandrar i ”NGO land”. Även om jag mest svettas och går runt med dåligt samvete för alla som står redo att ”serva” mig (för att få lite cash), gillar jag ändå att vara här. Det är lite som i Sydafrika, fattigdom överallt, som liksom utrotar allt det här med märkeshets och smink och yta och ”vad jobbar du med”. Kvar står man med sig själv.

Den andra bilden är utsikten från International Labour Organizations (ILO) kontor, där en av dagens intervjuer ägde rum. Folk bor faktiskt i denna rivningskåk, som i princip helt saknar fasad och stora delar av taket.
Den tredje bilden är poolen på mitt hotell, där UN och NGO staff bor. Fast eftersom det är ”hot season” är det också ”low season”, så jag får nöja mig med några smällfeta holländska pensionärer som sällskap. Vågar faktiskt inte ge mig ut i stan på egen hand med min dyra kamera, så detta är vad jag kan erbjuda… Intervjuade en NGO idag som i samarbete med polisen arbetar med att skugga misstänkta barnsexköpare i stan på kvällarna. Utlänningar tar oftast sikte på gatubarnen medan kambodjanerna själva (som utgör majoriteten av förövarna) hellre besöker ”establishment based instututions” som barer och massagesalonger. Inte alltför sällan är päronen barnens hallickar. Varför? Ingen har något svar. Fattigdom. Såklart. Men det finns ju fattigare ställen i världen där föräldrar inte säljer sina barn. Röda Khmererna (som slaktade över en miljon människor mellan 1975 och 1979) är ett svar jag fått. Kanske förstördes ”parental ties” under skräckväldet.

Kan nämna att jag åt min allra första ”majs- och röda bönor-yoghurt” igår och att kvinnorna här inte tycks raka sig. Inte för att de är håriga, utan för att jag blev utskrattad i supermarket när jag frågade om ”razor” (drog upp byxorna och demonstrerade, men ingen förstod). Till slut kom managern och visade mig rakhyvlar för män. Tjejen i den nya kassan fnissade.

Kram från andra sidan klotet

I baksätet

Anlände till Phnom Penh igår. Flög över plåtskjul och senapsgula, torra jordar innan vi landade i 36 graders värme. Vilken skillnad jämfört med Bangkok! Så oerhört mycket fattigare. Luften genomsyras av köttlukt, vägarna är dammiga och slitna, fyllda av av ”motos” som blåser förbi och tuktuk-chaufförer som står längs vägkanten och ropar åt förbipasserande.

”Gå inte ut ensam på kvällen”, ”håll hårt i väskan när du åker tuktuk” (moped med vagn) är råden jag fått. Men jag måste säga att människor är fantastiskt vänliga. I Bangkok inte ett leende någonstans. Allt är superbilligt. 12 cent (!) för en halvtimme på internetcafé (inklusive ett glas vatten som jag serverades). Ett stort paket färdigskuren ananas 28 cent.

Har idag intervjuat två NGOs. Har åtta intervjuer kvar, bland annat med representanter för inrikesministeriet och turismministeriet. Innan jag åkte fick jag höra av folk som varit här att ”inget funkar som i Sverige”, ”räkna inte med att de är organiserade och att du får intervjuer eller att folk kommer i tid”, ”kolla intervjupersonens bakgrund, ofta har de lite erfarenhet men ger sken av motsatsen”. Men inte ens i Sverige har jag mötts av sådan ordning och reda och välvillighet att hjälpa en student från Sverige. Samtliga personer jag ska träffa är experter på området.

Bilden föreställer ”min” tuktuk-chaufför som jag haft hela dagen. Han arbetar för Ecpat och har skjorta och hjälm med budskapet ”Absolutely Against Child Sex Tourism”. Ikväll ska jag träffa en tjej från Litauen som jobbar som volontär på Ecpat, och som bor på samma hotell som jag.

Ett barn för fem dollar

Skulle ha velat ta en bild på uteliggarna på gatan utanför hotellet, pojken jag såg sova på en refug imorse och den gamle mannen som gick och tog upp rester ur soptunnorna när jag gick hem från Sky Train ikväll. Men någon måtta får det vara på friheterna. (riskerar inte heller kameran på en mork gränd! :-). Bangkok är verkligen en stad av kontraster och jag är glad att jag fick åka hit. Har intervjuat folk idag, bland andra programansvarig på Ecpat International som arbetar med barnsexfrågor. Han var oerhört kunnig och inspirerade mig verkligen. Resor ger perspektiv. True dat. Mellan 500 och 600 barn sägs ”gå åt” i badorten Pattaya – varje kväll – för att tillfredsställa kåta turisters lustar. Det är så att man vill spy. Min stora nackdel när jag nu åker till Phnom Penh är att jag är kvinna. Barnen som säljer sig för några dollar kommer inte att prata med mig, och förövarna kommer inte att snacka vitt och brett om sina eskapader med mig på barstolen bredvid. Det är sjukt så många världar det finns, som man inte har en aning om överhuvudtaget existerar.

Shopping, kärlek och buddhor (i omvänd ordning)

Shopping

Kärlek (Jag ser hemsk ut men jag bjuder på det)

Buddhor

(it's all about the money)

Idag tog jag en guidad tur. Valet stod mellan två turer: tempeltur eller palatstur. Det blev den första eftersom jag är ganska intresserad av religion. Klockan elva blev jag hämtad på el hotel. två timmar senare körde vi fortfarande runt i stan och hämtade upp folk. Sedan följde tre och en halv timme buddhastatyer i olika storlekar och en guide som ingen förstod. Till allt sa han ”this is 74 years old”. Jag fattade noll. Det var det värsta jag varit med om. Vilken turistfälla. Efter att ha sett the Golden Buddha (världens största i massivt guld) och ungefär 200 andra blev vi slussade till någon sorts ”factory outlet” för smaragder. Där var det tänkt att vi skulle köpa blingbling. Fruktansvärt.

Ännu värre var att en 50-årig irakier som var med på turen hade utsett mig till sitt hjärtas dam för dagen. Klängde vid mig som ett plåster, bad mig att ta kort på honom framför varenda en av de jäkla statyerna (helt sinnes! Vad ska han göra med alla bilder?), pussade mig på handen och frågade om jag ville ses ikväll. Jag avböjde vänligt. Lyckades smita mot slutet och tog mig till köpcentret MBK, där jag handlade kopia på Mulberry väska åt lillsyrran åt en glass och strosade runt. Gick i två timmar men hann bara täcka ungefär tio procent av varuhusets yta. Hur stort som helst! Köpte ett par fina Diesel (eller vad det nu är…) jeans för 150 kr. På kvällen träffade jag en kompis till en kompis som arbetar och bor i Bangkok. Han tog mig till en ”sportsclub for members only” där jag fick smaka riktig thailändsk mat och en väldigt intressant inblick i hur det är att leva här. Mycket trevligt! Tack, Magnus!

Och så fick jag veta att hotellet jag bor på troligtvis är ett hotell för ”affärer”, där gifta män checkar in över dagen för att hoppa runt i sänghalmen med sin älskarinna. Sådana hotell finns det visst gott om och jag bor på ett av dem (ett sunkigt sådant). Gött.
Imorgon intervjuer. På onsdag mot Phnom Penh.

Bangkok i mörker

Efter tio timmar i luften anlände jag idag till Bangkok. Satt bredvid
en mycket trevlig thailändsk kvinna på planet som möttes av hela tjocka släkten på flygplatsen. Hennes dotter erbjöd sig vänligt att köra mig till mitt hotell, som ändå skulle ligga ”på vägen”.
Det var fel.

Hotellet, Y.M.C.A. Collins International House, som jag blivit rekommenderad av vänner, har upphört att existera. Det förstod vi efter drygt tio samtal till ”gula sidorna”, ett antal turer fram och tillbaka på den stora motorvägen (hennes kille fick ibland backa rakt emot all trafik för att kunna vända!) och efter att ha stannat flera personer som inte hade en susning. Hemma i Svealand tyckte jag förvisso att det var lite konstigt att jag aldrig fick svar på mina mail till hotellet (!) men tänkte att det löser sig… Tjejen, som själv jobbar på hotell, ringde upp gula sidorna igen och fick flera tips på prisvärda hotell. En timme senare däckade jag i sängen på ”Rex Hotel” en bit utanför centrum. Hon var min ängel idag! (Jag kan se mig själv i en taxi prompt insisterande på att det visst ska ligga ett hotell här… sedan avsläppt med all packning mitt på motorvägen i 35 graders värme).

Tog ikväll Sky Train in till Siam Square för att få en bid mad. Döm om min förvåning när jag kommer in och hör att restaurangen spelar ”It’s fun to stay at the Y.M.C.A…”!!! Helt sjukt. Det blir mörkt redan vid 18, så jag såg inte direkt nåt av stan. Däremot noterade jag hur det känns att gå runt i en musikvideo. På gatlyktorna sitter stora högtalare som pumpar ut musik runt hela Siam Square. Samma låt även om du förflyttar dig. Såg ett par stora lyxiga köpcentrum och en massa affärer med märkesvaror. Min shopaholic till lillasyster skulle vara i sjunde himlen. Annars mest mörker, trafik och ljudet av visselpipor. Hoppas se mer imörrn. (på bilden syns skytrain-spåren)

De ä bar å kör

Om 48 timmar sitter jag i luften på väg till Bangkok. Ett par dagar där och sedan vidare till Phnom Penh. Kan redan känna flygplansbrummet och kylan när man sätter handen på fönstret. Och hur det känns att gå av planet.

Det är "hot season" där nu.
Jag är vit som ett lakan.
Kjempegreit.

När jag var 20 var jag inte rädd för nåt. Det är jag nu. Borde man inte bli modigare med åren? Har knappt sovit de senaste två veckorna. Bara suttit och knappat på uppsatserna om barnsexturism. Det är barnsexturism när jag sover, barnsexturism när jag vaknar, barnsexturism när jag äter. Förstår inte riktigt hur det här ska gå till, att bli klar i juni med allt. Men man brukar klara mer än man tror, det är mitt motto. De ä bar å kör. När jag är klar har jag sagt till mig själv att jag ska ta en vecka i juni i "bodi" på Gotland. Jag ska sitta där helt själv och göra inget mer än att gå till Konsum i Klintehamn och sitta och titta ut över Karlsöarna.

Skulle ha läst min Lonely Planet om Southeast Asia och känt mig laddad. Pol Pots Leende om Röda Khmererna och känt mig bildad. Men jag har inte hunnit.

Det blir att packa och tvätta och skriva att-göra-listor i sista sekund.

Var i helskotta tar all tid vägen?

Snart står jag och min blå resväska på en gata i Bangkok som frågetecken.
Första gången någonsin i Asien. Wish me luck.

Challe

Underhållning

"I think rub on conversation the great word be a complexion" (Jag tror gnida på samtal det stora ordet vara en ansiktsfärg). I går tittade jag för första gången på en piratkopierad film från Thailand (Marie Antoinette) och jag kan bara ångra att jag inte gjort det förr. Hur roligt som helst. Text finns i tio procent av filmen och då ser den ut så här. Förstår inte syftet med texten men skrattar gör man. (I filmen hör man: "After our conversation I think great work will be accomplished"). Ska till Bangkok om en vecka och tar självfallet emot beställningar.
Glaedelig påsk!

Tutto e bello... (numero due)

Himlen var helt knallröd ikväll. Tog en sväng på cykeln för att dokumentera.

Tutto e bello...

Natten mot i söndags körde en 21-årig kille ihjäl sig här i Höör. Han körde rakt in i den här väggen och dog på fläcken. Samtidigt satt jag hemma och kollade på tv och åt chips.

Den här killen hade hela livet framför sig. På en sekund är han borta. Lämnar efter sig en familj, som aldrig mer blir sig lik. Vänner som aldrig kommer glömma. Jag tänker på allt man skulle vilja säga och göra, men som man aldrig gör, för att man är rädd, för att det är pinsamt, för att man inte vågar. För att man är feg. Men imorgon kan man vara borta. Livet kan ta slut. Närsomhelst. Jag eller mina syskon eller mina föräldrar. Jag blir så arg, på mig själv, för att jag ofta är feg. Det är så onödigt. Ett enda stort slöseri med tid. Som om det var det man kom hit för att göra.