Ikväll hade jag förmånen att få gå och lyssna på den italienske författaren Roberto Saviano som skrivit boken "Gomorra" om den neapolitanska camorran. Camorran är äldre än maffian, men ändå känner få till denna kriminella organisations gigantiska omfattning. Saviano gästade Kulturhusets internationella författarscen och begav sig efteråt, med sina fem livvakter i tätt följe, till Stockholms filmfestival och premiären av filmen med samma namn. Savianos bok har blivit en försäljningssuccé världen över, vilket lett till att han numera lever under dödshot. Han har tvingats gå under jorden och berättade att han ständigt måste flytta från lägenhet till lägenhet. Det är svårt för honom att få ett hyreskontrakt - ingen fastighetsägare i Italien vill ha honom som hyresgäst eftersom det då ser ut som om de tar "hans sida". Den som talar om camorran i Italien anses som "förrädare", som om man "kastat gyttja på sitt hemland" (italienskt talessätt). 29-årige Saviano måste planera allt han ska göra tre dagar i förväg, han kan aldrig gå på fest eller gå och handla. "Mitt liv är i princip förstört", sa han, "men det ni kan göra för att hjälpa mig är att inte låta mina ord falla döda ner, utan gör dem till era egna och sprid kunskapen vidare."
Varför ska vi i Sverige bry oss? undrade moderator Arne Ruth retoriskt. Jo, för att allas vår framtid inte är bunden till nationsgränser, den utspelar sig på en global arena. Och camorran bryr sig definitivt inte om några geografiska gränser.
I bokens inledning berättar Saviano, som är uppvuxen i "Camorraland" och som vågat infiltrera arbetsplatser som styrs av camorran, om hur Neapels hamn "är det hål i jordgloben där allt kommer ut som tillverkas i Kina." Han skriver att: "I Neapel lossar man nästan uteslutande varor från Kina, 1 600 000 ton. Det vill säga de varor som registreras. Ytterligare minst en miljon passerar utan att lämna några spår. Enligt Tullen [...] lyckas sextio procent av varorna klara sig undan tullkontroll, tjugo procent av fraktsedlarna blir inte kontrollerade och femtiotusen är förfalskade och man räknar med tvåhundra miljoner euro i utebliven skatt per halvår. [...] Varje container är regelrätt numrerad, men det finns många med exakt samma nummer. På det viset legitimerar en inspekterad container alla olagliga containrar med samma nummer. Det som lossas på måndagen kan på torsdagen säljas i Modena och Genua eller hamna i skyltfönstren i Bonn och München. En stor del av de varor som förs ut på den italienska marknaden borde bara vara transitvaror, men tulltricken gör att dessa varor stannar kvar. [...] Under fyra tillslag som gjordes slumpvis och nära varandra i tid under april 2005 beslagtog Tullens bedrägerirotel tjugofyratusen par jeans avsedda för den franska marknaden, femtioentusen föremål fån Bangladesh med etiketten Made in Italy och cirka fyrahundrafemtiotusen figurer, bland annat, Barbie- och spidermandockor."
Jag hade ingen aning om detta. Arne Ruth undrade hur det kan komma sig att Roberto Savianos bok, utan ifrågasättande någonstans ifrån, hamnar på kultursidorna och inte på ekonomisidorna. En oerhört intressant och högst berättigad fråga, tycker jag. Tyvärr blev det aldrig någon diskussion om detta, eftersom en man ur publiken avbröt och ropade: "Är inte den viktigaste frågan här ikväll hur vi kan hjälpa Roberto Saviano?".
Och så minns jag att Arne Ruth sa något i stil med följande, som jag för övrigt tror är ett citat av Saviano från i går, när han talade på Svenska Akademien: "Det handlar om skillnaden mellan att känna till och att veta och handla."
Läs Roberto Savianos bok!
Och läs en bra intervju med honom från SvD här.
(Bilden är tagen från en bergsby nära Ancona, där jag var på bröllop 2006. Inte ens i närheten av Napoli, där jag faktiskt också har varit, dock utan att ta kort. Mitt främsta minne är från när jag och pappa kom av båten från Capri, för att upptäcka att han fått punktering på bilen under tiden vi var borta.)
