På soptippen...

... i Höör hittar man ett gäng som räddats från att hamna i återvinningscontainrarna.

Sommarstugan

Spegelblank sjö. Svärmar med mygg, lommen som sjunger och en massa nyss ilagda kräftburar (i ett icke-planerat totalt ologiskt mönster som man bara kan drömma om att komma ihåg på morgonen).
Medan vi sover kryper de små liven in i burarna. Nio centimeter, annars åker de i igen. (Roligt att fiska, däremot kan någon annan få äta upp dem. Väntar fortfarande på dagen då jag ska vakna upp och vara vuxen och dricka kaffe, vilja njuta av en fin likör - och gilla att sörpla inälvorna ur kräftor).

Fri som en fågel

Var och såg Rasmus på Luffen på Friluftsteatern i Gamla Linköping. Jag och en massa barn. De skrattade så de höll på att kikna åt fröken Hök som skulle ge Rasmus pisk för att han sprungit in i henne av misstag när de andra barnhemsbarnen slängt ett lakan över hans huvud. Jag försökte tycka att det var lika roligt. Men det är bara att inse att humorn har förändrats sedan då (vissa insikter skall komma till en del människor sent i livet). Hursomhaver så var musiken bra.

Se på luffarn som går där på vägen. Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går
för att söka sig äventyr.

Han går så långt som vägarna räcker.
Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin då far vanvett i 'n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel, fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
i hans galna luffareblod.

Gåshud

Blev i går introducerad till Paul Potts, som deltog i ett brittiskt underhållningsprogram på tv - en sorts talangjakt. En blyg telefonförsäljare som, enligt honom själv, hela sitt liv kämpat med sitt dåliga självförtroende. Klicka - och få gåshud.

Greetings from Astrid

Astrid Lindgren är och kommer alltid förbli min idol. Det som ligger mellan raderna är magiskt. Vassegod, några citat ur en nyinköpt bok:

Ronja Rövardotter
"Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon nu såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och stora vatten fanns och var levande, måste man inte skratta då!"

Pippi Långstrump
"Om ni skulle ta och gå hem nu", sa Pippi, "så att ni kan komma tillbaka igen imorgon. För om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore synd."

Madicken
"Sen kommer skyfallet. Med blixt och dunder och brak så att de kippar efter andan, ett så ursinnigt åskväder att mamma bleknar och Lisbet illtjuter av skräck. Madicken är också rädd, visst är hon rädd, men under den rädda Madicken finns en annan Madicken som sitter där och ryser av hemlig fröjd över att nånting kan vara så hemskt och så vackert och så farligt och härligt. Om igen känner hon livet i sig."

Vi på Saltkråkan
"Men så var det Pelle, hur skulle det gå för honom? Hur skulle livet bli för en som kunde ge sig till att gråta för att folk såg ledsna ut i spårvagnen eller för att han hade mött en katt som såg ut att inte ha någonstans att bo. Detta ständiga bekymmer för att någon människa eller någon katt eller någon hund eller någon geting inte var tillräckligt lycklig, hur skulle han orka med det i längden? Och alla andra besynnerligheter som han grubblade över! Varför det sjöng i telefontrådarna så att man ville gråta när man hörde det, och varför träden susade som om de sörjde över någonting och hur det kom sig att havet brusade så dystert, var det för alla döda sjömäns skull, frågade Pelle med tårar i ögonen. Men han kunde vara glad på sitt eget besynnerliga vis också."