Fri som en fågel

Var och såg Rasmus på Luffen på Friluftsteatern i Gamla Linköping. Jag och en massa barn. De skrattade så de höll på att kikna åt fröken Hök som skulle ge Rasmus pisk för att han sprungit in i henne av misstag när de andra barnhemsbarnen slängt ett lakan över hans huvud. Jag försökte tycka att det var lika roligt. Men det är bara att inse att humorn har förändrats sedan då (vissa insikter skall komma till en del människor sent i livet). Hursomhaver så var musiken bra.

Se på luffarn som går där på vägen. Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går
för att söka sig äventyr.

Han går så långt som vägarna räcker.
Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin då far vanvett i 'n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel, fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
i hans galna luffareblod.