Alice i underlandet frågar kaninen: ”Vart ska jag gå?”På ett papper i Jakobskyrkan i Stockholm i somras, under en utställning om vandringsleden El Camino de Santiago, som jag funderade på att gå. Hittade min handskrivna lapp häromdagen och tycker att budskapet är rörande vackert.
Kaninen svarar: ”Det beror på vart du vill komma…”
Vart vill du komma? Och var hamnar du om du fortsätter på den väg du går nu?
Utan att vara tillfrågade är vi alla utkastade på en livsresa. En resa med tydlig början och ett tydligt slut – och vårt uppdrag är att göra tiden däremellan till något meningsfullt. Pilgrimsvandring är ett sätt att göra detta stora och oöverskådliga och stundom obegripliga, hanterbart och gripbart. Pilgrimsvandringen är vår livsvandring i miniatyr. Att vandra, dag efter dag, är att lära sig något om livets villkor med fötternas hjälp.
Det handlar om uppbrott, vandring och mål.
Uppbrott – för att komma någonstans måste man lämna något annat. Man måste lämna det man känner till för att ge sig ut i det okända.
Själva vandringen handlar om att vara på väg. För att komma någonstans måste man vara i rörelse. Den som slår sig till ro vid vägkanten kommer ingenstans.
Målet – det är detta som avgör riktningen, det är detta som är kompassen och det som kan hjälpa oss att avgöra vilken väg vi ska ta när vi står inför vägval.
Bilden tagen en tidig morgon i september 2009, på väg till Arzua från Lavacolla. Njöt av den ljuvliga gryningen med dimhöljda ängar och åkrar. Ett par timmar senare började fötterna krångla och jag gick vilse och gick för långt. Det blev den tuffaste dagen fysiskt, men det blev också min "mirakeldag" där jag fick möta fantastiska människor som på olika sätt nuddade mitt hjärta.
No comments:
Post a Comment