På jakt efter leenden

Jag och Geidre, praktikant på Ecpat (och bor på samma hotell som jag) åt en dyr sallad och avnjöt varsin coconut smoothie på ett fint café ikväll. 11 USD för oss båda, vilket är en halv "minimilön" här. Receptionisterna på mitt hotell tjänar ungefär 70 USD i månaden. En polis 30. (En av anledningarna bakom den utbredda korruptionen). De högst betalda i regeringen sägs tjäna runt 500 USD. Fattigdomen är enorm. Ingen vanlig kambodjan skulle ha råd att köpa det gröna "sticky fried rice" för 45 cent som jag köpte igår.

Jag skriver om barnsexturism men är bara en observatör. Som på ett zoo. Vad vet jag om verkligheten? Drog med mig min nyfunna vän till "the riverfront" i mörkret ikväll. Där ska det finnas fullt med gatubarn som säljer sig. "Alla barn som säljer böcker eller andra saker säljer också sex". Såg en massa barn sitta längs med vattnet i klungor. Många åt sniglar med små skedar. Köpte två (kopierade) böcker om Röda Khmererna av två 12-åringar. ("We go to school in the morning, we work all night long, very hard work, you are very beautiful with blue eye" - samtidigt som en av pojkarna passade på att byta ut en av böckerna i min väska mot en billigare, jag kände ingenting.) Ser knappt några västerlänningar här, men så är det också low season. Vi såg totalt tre andra vita människor vid riverfronten. En ensam vit kille i 25-års åldern som satt med säkert sju gatubarn, skrattade och skojade och klämde på en tjejs ben. En rödhårig vit man som satt med en ung kambodjanska (de sa inte ett ljud till varandra, hon såg hur uttråkad ut som helst). En storväxt vit man i 50-års åldern som gick och höll en späd kvinna i handen medan hennes lille son sprang bredvid. Vad vet jag? Kanske helt oskyldigt. Men vilken turist går där när mörkret fallit? Vad ska man göra där? Köpa sniglar och glo på tandlösa gummor och hemlösa barn som ber om pengar?

Vi åkte vidare, till en ökänd sexgata. Men antingen åkte vi fel eller så är verksamheten dold. Imorgon fortsätter jag leta. Tänker inte åka himm utan att med egna ögon ha sett åtminstone delar av den verklighet som jag hittills bara har på papper.
(Inga foton, det är att be om trubbel att gå runt med en kamera).