Flied lies

Ris (eller flied lies) till frukost, lunch och middag. Idag upptäckte jag att det även finns som snack - "sweet sticky rice" i en hulkenliknande grön färg. Smakade kokos.

Imorse körde min tuktuk-chaufför rakt igenom bensinstationer (jag höll på att dö av skratt) och rakt emot körriktningen på de stora boulevarderna (det är inte vanligt, men det händer att en moped kommer susandes emot alla andra) till Ministry of Interior. Men vakterna bara skakade på huvudet och sa att vi skulle köra vidare. Nästa stopp blev Ministry of Agriculture and Fisheries. Jag vägrade gå av trots att min chaufför propsade. Vidare mot en police unit, där ingen kände till den jag skulle träffa. Tillbaka till Ministry of Interior. Redan sen, till ett möte jag inte ville missa (sjukt svårt att få intervju). Alla skakade på huvudet. Igen. I växeln hade de ingen med det namnet. Plötsligt kom en person och sa att han visste var det var - och pekade på en dörr med ett gigantiskt hänglås. Det var absolut det kontoret jag letade efter. Jojomänsan. Jag log så brett jag kunde, sa "no, no" och bad dem ringa min kontaktperson som bokat intervjun. Men inrikesministeriet höll på att faxa och då fungerade inte telefonlinjen. Tillslut kom beskedet: åk tillbaka till police unit. Jag och tuktuken fick poliseskort dit så att vi inte skulle köra fel.

Jo men visst, min intervjuperson hade funnits där hela tiden! Ingen hade vetat det när jag var där första gången! Nu satt han i möte, men han hälsade, genom en stängd dörr, att jag kunde sitta ner och vänta. Jag andades ut och min chaufför drog vidare. Fem minuter senare kom chefen och sa att det hela var ett missförstånd. Personen jag ska träffa fanns inte alls där! (Vem i hela fridens namn pratade bakom dörren?). Jag log så brett jag kunde. Igen. (Höll på att trilla sönder inombords, ingen pratade engelska och någonstans satt en viktig person och väntade på mig). Vilket resulterade i att han skjutsade mig tillbaka till Ministry of Interior på sin moppe. 40 minuter sen och med svetten rinnandes nerför mina röda kinder trillade jag in hos ministeriets enda "legal advisor".

Dagens andra intervju hade jag ingen adress till. Kollade deras hemsida där jag hittade den. Men verkligheten såg annorlunda ut. På #30, Str 431/99 fanns nämligen en helt annan organisation, som aldrig hade hört talas om den jag skulle besöka. De var vänliga och ringde Yellow Pages, som hade en annan adress. Men den var också fel. Och alla telefonnumrena hade upphört. En timme senare hade jag kommit rätt. "I have been waiting for you for quite a while". Jo jag tackar. Gatorna i Phnom Penh har inga namn, bara nummer. Ett till typ femhundra. Och de ligger inte i logisk följd. Inte husnumrena heller. Tur att det finns hjälpsamma människor!