Is

Jag längtar till sommaren. Eller rättare sagt, till nångång i april. När det är kallt men man känner värmen i hörnet och ser i solen att den snart är här.

Lyssnade på Eva Dahlgren på Mejeriet i Lund igår. Vilken fantastisk röst hon har. Bättre än på skiva. Jag tänkte inte så mycket under konserten, utan vaggade mest, som en halt anka fram och tillbaka (och lite orytmiskt, har aldrig rört mig till ballader så länge på en och samma gång, förutom kanske i lågstadiet).

Men när jag tänkte så tänkte jag på svenska gudstjänster. Och hur tråkiga de är. Jag kan förvisso räkna gångerna som jag suttit i bänken på mina fingrar, men varje gång har jag blivit lika besviken.

Tänk om orgeln och stenålderstexterna och wellpappsalmerna kunde bytas ut mot en tiondel av den inspiration som en människa har, som levt sitt liv och vågar öppna sitt hjärta och berätta om all osäkerhet och ånger och de drömmar som funnits där. Och gitarr och lite vackra toner som klingar i blodet. Då skulle jag gå.

Eva Dahlgren berättade att hon nyligen blivit ombedd av Svenska kyrkan att skriva en ny psalm. En trösterik psalm för människor i sorg. Med modern text. Hon ville gärna och kände att hon skulle kunna skriva en sådan visa. Men så kom frågan, när allt var diskuterat och bestämt, "Tror du på Gud?". För det var hon tvungen att göra.

Så hon funderade och grubblade och gick promenad efter promenad och bad Gud om tecken. Inga brinnande buskar eller så, bara ett enda litet, litet tecken, på att hon gjorde rätt.

Men inget hände på flera veckor. Så hon bestämde sig för att hon inte vill försöka tro på Gud längre och tackade nej till att skriva psalmen.

Jag tror att Eva Dahlgren står närmare det vi kallar Gud, än många, många människor inom Svenska kyrkan.

Det var en mäktig konsert. Avslutar med att citera henne:

Friheten är en flyktig vän.
Varje dag står ny att vinna den.
Liksom dig själv, och den du vill vara.