Bakom väggen

Vad är det som gör att en artist eller "kändis" kan älska och högakta sin publik, men inte vara trevlig mot en enskild ur publiken? (Nej, jag har inte blivit illa bemött, jag bara undrar.) Publiken som en levande entitet - älskvärd. Men en beståndsdel inte värd ett jota. Hur funkar det? Samma sak med restauranger, hotell, butiker, medier... En kundkrets, en publik, fantastiskt. Men en enda, usch.

Svaret finns i den här bilden. Jag har bara inte riktigt klurat ut det helt och fullt. Såg en tjej så och fota en vägg vid Centralbron på väg hem från jobbet häromdagen. "Wow", tänkte jag. "Hon måste vara smart". Så jag tog också en bild på en vägg. Lite grafitti eller konstiga streck så blir det intelligent. Djupt. I mig eller betraktaren? Varför? Som om det vi ser är "där borta", åtråvärt för sin otillgänglighet och ogreppbarhet, för att vi kan projicera vad vi vill på det. För att "det" - väggen, publiken, egentligen inte finns som en egen levande varelse. Det är bara sten, billig sprayfärg som kanske sprayades utan att betyda ett skit. Eller en människa tagen ur massan. Vanlig, tråkig, meninglös. Men tillsammans, på håll, på avstånd, en del av en vacker pusselbit.

Var för övrigt och såg Sissela Kyle för ett par dagar sedan. Vilken fullkomligt underbar människa.
Och så RAW med Magnus Betnér, Marcus Birdman, Mårten Andersson och Dag Sørås fra Norge. Sjukt bra! Och i helgen föredrag med David Barceli från USA, f.d. munk som jobbat mycket med Moder Teresa och med soldater i krigsdrabbade områden, om hur all stress och alla trauman vi utsätts för under ett liv lagras i kroppen. Och hur vi kan göra oss fria från detta genom enkla fysiska övningar. Jätteintressant.
Ett 20 min klipp finns här (med exempel på övningar sist, i ett separat klipp på tre min).