Den första bilden visar två fåglar på Wat Phnom (tempel och stadens högsta punkt, 27 m) som jag idag ”befriade” ur sin bur för 1 USD. ”Pray for them” löd instruktionerna. (Jag gjorde mitt bästa…). Det är ungefär så mycket turistande jag hunnit med. På fredag, när alla mina intervjuer är över, hoppas jag kunna utforska staden mer – och med andra ögon än dem jag har just nu, när jag bara vandrar i ”NGO land”. Även om jag mest svettas och går runt med dåligt samvete för alla som står redo att ”serva” mig (för att få lite cash), gillar jag ändå att vara här. Det är lite som i Sydafrika, fattigdom överallt, som liksom utrotar allt det här med märkeshets och smink och yta och ”vad jobbar du med”. Kvar står man med sig själv. 
Den andra bilden är utsikten från International Labour Organizations (ILO) kontor, där en av dagens intervjuer ägde rum. Folk bor faktiskt i denna rivningskåk, som i princip helt saknar fasad och stora delar av taket. 
Den tredje bilden är poolen på mitt hotell, där UN och NGO staff bor. Fast eftersom det är ”hot season” är det också ”low season”, så jag får nöja mig med några smällfeta holländska pensionärer som sällskap. Vågar faktiskt inte ge mig ut i stan på egen hand med min dyra kamera, så detta är vad jag kan erbjuda… Intervjuade en NGO idag som i samarbete med polisen arbetar med att skugga misstänkta barnsexköpare i stan på kvällarna. Utlänningar tar oftast sikte på gatubarnen medan kambodjanerna själva (som utgör majoriteten av förövarna) hellre besöker ”establishment based instututions” som barer och massagesalonger. Inte alltför sällan är päronen barnens hallickar. Varför? Ingen har något svar. Fattigdom. Såklart. Men det finns ju fattigare ställen i världen där föräldrar inte säljer sina barn. Röda Khmererna (som slaktade över en miljon människor mellan 1975 och 1979) är ett svar jag fått. Kanske förstördes ”parental ties” under skräckväldet. Kan nämna att jag åt min allra första ”majs- och röda bönor-yoghurt” igår och att kvinnorna här inte tycks raka sig. Inte för att de är håriga, utan för att jag blev utskrattad i supermarket när jag frågade om ”razor” (drog upp byxorna och demonstrerade, men ingen förstod). Till slut kom managern och visade mig rakhyvlar för män. Tjejen i den nya kassan fnissade.
Kram från andra sidan klotet
2 comments:
Hej vännen,
Mycket intressant att följa med ditt äventyr. Mitt hjärta gråter när jag läser dina inlägg. Usch denna hemska värld, hur kan det finnas så mycket orättvisa och grymma människor. Sänder dig varma tankar, ta hand om dig.
Hej!
Roligt att hitta lite blogginlägg om Kambodja, det finns inte så många. Ska du skriva en uppsats? Jag läser den hemskt gärna när den är klar!
Post a Comment