I baksätet

Anlände till Phnom Penh igår. Flög över plåtskjul och senapsgula, torra jordar innan vi landade i 36 graders värme. Vilken skillnad jämfört med Bangkok! Så oerhört mycket fattigare. Luften genomsyras av köttlukt, vägarna är dammiga och slitna, fyllda av av ”motos” som blåser förbi och tuktuk-chaufförer som står längs vägkanten och ropar åt förbipasserande.

”Gå inte ut ensam på kvällen”, ”håll hårt i väskan när du åker tuktuk” (moped med vagn) är råden jag fått. Men jag måste säga att människor är fantastiskt vänliga. I Bangkok inte ett leende någonstans. Allt är superbilligt. 12 cent (!) för en halvtimme på internetcafé (inklusive ett glas vatten som jag serverades). Ett stort paket färdigskuren ananas 28 cent.

Har idag intervjuat två NGOs. Har åtta intervjuer kvar, bland annat med representanter för inrikesministeriet och turismministeriet. Innan jag åkte fick jag höra av folk som varit här att ”inget funkar som i Sverige”, ”räkna inte med att de är organiserade och att du får intervjuer eller att folk kommer i tid”, ”kolla intervjupersonens bakgrund, ofta har de lite erfarenhet men ger sken av motsatsen”. Men inte ens i Sverige har jag mötts av sådan ordning och reda och välvillighet att hjälpa en student från Sverige. Samtliga personer jag ska träffa är experter på området.

Bilden föreställer ”min” tuktuk-chaufför som jag haft hela dagen. Han arbetar för Ecpat och har skjorta och hjälm med budskapet ”Absolutely Against Child Sex Tourism”. Ikväll ska jag träffa en tjej från Litauen som jobbar som volontär på Ecpat, och som bor på samma hotell som jag.